Bara fyra år sedan sist….

Det var länge sedan.

Jag har kvar mitt intervjuarjobb. Söker nu nya arbeten på boenden för ensamkommande flyktingbarn. Väntar på svar från två ställen, så än finns det hopp. Mitt nuvarande jobb är under all kritik, men det är så det ser ut nuförtiden, med slimmade organisationer, lean och mätning av effektivitet. ”Så är det bara” som min chef säger när jag ifrågasätter dåligt förankrade beslut om nya arbetsätt.

Från att ha haft ett behagligt arbetsliv med frihet under ansvar, känns det som att nästa steg är callcenter. Man vill ha personer som inte tänker själva utan bara utför och lyder order.

Så verkar det se ut överallt, inom alla branscher. Färre ska utföra flera personers arbete, man anställer inte nytt när anställda går i pension, exempelvis. Ändå har det talats om alla arbetstillfällen som komma skall när alla fyrtiotalister går i pension….Redan i början av 2000-talet hade man optimistiska prognoser kring detta. ”Då kommer det behövas arbetskraft”. Nu råkar arbetstillfällena komma i och med det enorma antal krigsflyktingar som kommit hit under hösten 2015. Det behövs boenden, socialtjänstpersonal, skolpersonal och annat..

 

Vilket osökt leder mig in på muren vi nu har inom Eu. Det är stängt för de som flytt från krig och elände. Sitt där i era tält, uppställda av unhcr, och var glada över filtarna ni har. ”om detta må vi berätta…” ”vi får aldrig glömma” och vips! så var allting glömt.

Sd växer så det knakar för att det vi är tagna på sängen av alla flyktingar som kommit hit som vi ska ta hand om, i vårt överbyråkratiska land. Varför göra det enkelt – när vi kan köra allt i långbänk och komplicera till det. Det enda som är bra är de enskilda människornas goda vilja att hjälpa. Så går tankarna vissa dagar.

 

 

mer

Jo, jag vet vad felet med mig är. Jag anstränger mig inte för 5 öre. Så här borde jag göra varje dag:
Gå upp och äta frukost’
Duscha och snygga till mig
le åt min spegelbild
Köra några solhälsningar för att veva igång kroppen.
Skriva lite
Rita lite
Jobba lite
Hålla ordning hemma
Vara disciplinerad
Ha fasta rutiner

Rutin – Disciplin

Felet med mig är slö, likgiltig och apatisk.

Tänk att det är så svårt att vilja något
att ha uthållighet
att påbörja och slutföra
att vara produktiv och aktiv ( en hel dag)

Tänk att det är så skönt att sova
lata sig
vila lite
läsa lite
gå en promenad
dricka kaffe
röka
lata sig
se minuter och dagar passera utan att jag kommer mig för något.

Suck!
Posten kommer
tänk om årets julklapp från jobbet kommit!
Då är jag glad i en halvtimme 🙂

Måndag 17 dec

Det är stopp i mig. Trots att det är vintervitt ute.. Jag lever inte mitt liv. Jag bara existerar. Inte trött eller sömnig, Bara apatisk.

Det finns så mycket en människa som jag skulle kunna göra,

Jag och en väninna drack glögg i fredags och jag beskrev hu jag kände mig och frågade:

Vad tycker du jag ska göra?

Bara skriv, gör det bara!

Bra råd, men det går inte.

Jo, jag skriver här, just nu, men det är inte den sortens skrivande. Jag skulle skriva vareviga dag på papper med en penna. (och jag har massor av block och pennor)

Skriva för att komma i kontakt med mig själv. Möta mig själv. Istället undviker jag mig själv och isolerar mig.

 

Nu sitter Pella, nymfparakit på mitt huvud och Lando, labrador ligger bredvid oss i soffan.  Mina djur och jag. min karl jobbar och min son är i skolan. Jag vill ingenting.

Kriserna jag hade förr tvingade mig att reagera och agera och höll min energi på topp. Har jag inget att kämpa för – kriser, så förmår jag inget. Jag kan inte leva. Vet inte hur man gör. Jag är liknöjd.

Nu är det i och för sig en ny flytt på G. Vi flyttar till lägenheten mittemot och behöver bara gå två meter så är vi inne i den nya (fräscha, stora) lägenheten. Jag har redan börjat bära över saker. Förhoppningen är att det INTE ska vara överbelamrat med prylar överallt som nu. Dt är ju ett projekt som passar mig. Göra iordning ett trivsamt hem. Men det är måndag och jag känner mig meningslös och tung till sinnes.

Grannen ovanför, en ensam ungkarl på minst 65 år har tv:n på jättehögt så jag undrar om det hänt något med honom, eller om han motar bort ensamheten med tv-volymen på högsta. Stackars ensamma.

Mitt favoritväder…

är här. Det snöar. Det är vitt, vitt, vitt. Nu är jag och allting inbäddat i bomullsvadd av snö.
Jag är glad.
Har tittat på ny lägenhet dörr i dörr med min nuvarande och den är hääärlig. Fräsch, välplanerad och bättrerenoverad än min nuvarande.
Grabb och karl ska titta ikväll. Jag och vovve har varit in och tittat idag. Men det är redan klart. Jag flyttar. VI flyttar.

Sonen är i värsta tonåren och gör massor av dumheter, men tycker inte att jag ska bry mig eller lägga mig i. FRAMFÖR ALLT ska jag inte ge honom utegångsförbud som jag gjorde nyss.
Suck. Inte lätt när det är svårt…

Tillbaka?

När jag började skriva blogg 2005 hade upplevde jag ren och skär glädje.

Jag hade som vana att skriva varje dag om mig, mitt liv och lite av varje. Jag levde under stress och press av alla de slag, men jag skrev och förvandlade skiten till humor. Jag skrev av mig. Jag mådde bra och kände mig ändå levande. Nu när jag har min efterlängtade trygghet och lugna tillvaro med sambo, son och vovve har jag knappt skrivit alls och jag känner mig död inuti. Jag ger inte uttryck för mig själv på något vis alls längre.

 

Jo, genom att dammsuga, tvätta, laga mat, sköta hushållet och gå hundpromenader 😦

Det enda som kan göra mig glad är att skriva, men när jag inte är uppstressad och överhopad av bekymmer och elände så har jag inget att skriva om känns det…Skit samma. Jag får skriva om mitt L-U-G-N-A och trygga liv.

 

Jag är tillbaka!! i min bloggvärld

Jag tror det är dags att börja skriva lite i min älskade blogg.

Något fattas mig. Jag var tusen gånger gladare när jag skrev här varje dag.

Det är skrivandet. Att skriva förutsättningslöst utan att prestera eller imponera. Att skriva av mig. Skriva ur mig och få ned de tankar jag har för stunden.

Jag är nere och försöker helt desperat gilla läget men jag kan inte komma i från att mina 6 år som statligt anställd har blivit mer och mer plågsamt för varje dag och månad som gått.

Det är nästintill outhärdligt och det ger mig ingenting. Det ger mig en mager lön och en viss frihet men det drar ner mitt mående och välbefinnande.

Jag var vaken inatt och gick in på ams. Såg 3 jobb jag kunde söka. (har sökt där tidigare, men de ville tydligen inte ha mig då)

I vanliga fall skulle jag inte sökt. Men nu gjorde jag det och brydde mig inte om självsaboterande tankar och dåligt självförtroende. Jag kände sån glädje efter att jag sänt iväg mina ansökningar och det var då jag insåg hur ävla dåligt jag mår av mitt nuvarande jobb.

JAG STÅR egentligen INTE ALLS UT MED MITT JOBB!!!!!!!!!

Jag somnade med glädje och drömde positiva och glada drömmar om mig själv på nya arbetsplatser.

Vaknade. Åkte till farbror doktorn. Genomnegativ tänkte jag; ” Vafan, kan en doktor göra åt ont i ryggen? inte ett smack. Jag kommer att få åka hem utan hjälp”

En extremt vänlig och kunnig läkare förklarar vad han tror hänt med min rygg och vad som kan göras. Han försöker först dra rätt något (han är kiropraktor också) men eftersom jag är överrörlig så hjälper inte det. Istället ger han mig 2 sprutor med kortison och säger att det ska göra susen och gör det inte det så ska jag återkomma.

Hur kunde det bli så bra när jag är så negativ och deppig??

Tur. hoppas det är min tur att byta jobb nu!

peace and out

Ikväll blir Lundell hos Skavlan. Lundell och jag har samma syn, samhällssyn. Han är en klok karl den där osociale ensamvargen.

Nu är det 2012

Årets första inlägg…

Ju äldre jag blir desto tystare blir jag, tror jag.

Eller också är jag för lat, nöjd och mätt. Kanske bättre att vara arg, hungrig och missnöjd.

Tore tog tag i tv:n och bar den tvärs över vardagsrummet. Balkongdörren stod öppen och Tore hävde upp apparaten på balkongräcket och lät den välta över kanten och falla tre våningar ner. Han hade fått nog av dum-tv för resten av livet tyckte han.