Hantverksdagen

 
Min hantverkare kom i morse och det första han frågade var:
 
– Har du hittat några glasögon? Jag satt och läste när jag åt lunch…
(FASA!!)
-Neeej. Jag har inte sett några glasögon..
 
Annars så går det inte att vara hemma.
Jag sitter nere på Narnia fastän jag är ledig.
OCh Målaren jobbar på i slowmotion.
 
-Tror du båda sovrummen blir klara idag??
(jag ska ju packa ihop kök och vardagsrum ikväll)
-Jaa, vi får se hur mycket jag hinner..
 
Jag lovar att Åsa och Åsas mor hade tapetserat hela lägenheten vid det här laget.
 
Näe , inget mer hantverk mer. I fortsättning ska jag göra det själv.
 
 
 

Det årstidsbetingade mörkret ljusnar

Jodå, det vänder sakta men säkert.
 
Dagens GRrghh!!
 
Dumma dig. Fan vad dum du är. Hur kan du vara så dum.
Tror du att jag vill tycka om någon som är så dum som dig?
Nej, just det!
Dumma liv, Dumma värld och dumma känslor.
Dum.
Du kunde väl för fan vara dum.
Men du är ju så vänlig i din dumhet, så det går inte att hata dig heller.
JAg vill glömma dig.
Men du står där i din ouppnåeliga snällhet. Men du har inte alls varit snäll mot mig.
Och jag!
JAg har varit så dum mot mig själv.
Grym rent ut sagt..
Varför tycker du bara om mig ljumt och urskuldande?
VArför älskar du mig inte passionerat?
 
Sådärja. Tack för att jag fick häva ur mig till en person som inte ens vet att jag har en blogg. Ingen vet vem det är bara jag…
 
Dagens Jesus hjälp mig…(nojig)
 
Hantverkare hemma. Kom en snubbe i morse och skulle tapetsera om. Jag hade fått tömma ur sovrummen och det tycktes mig som om jag stuvat undan alla anteckningsblock och dagböcker jag dräller omkring.
Det sista jag såg innan jag stressade hemifrån var min lilla förvaringskorg som stod på köksbänken där hantverkaren inte skulle vara.
 
Kommer hem på eftermiddagen och tror att de två sovrummen ska vara färdiga för städning och tillbakaplockning.
Ingenting har hänt förutom att de åtta väggarna är spacklade och slipade?
 
På köksbordet står korgen med tidningar och dagböcker. Den som jag hade på bänken från början.
Bredvid herr hantverkares matlåda och kaffetermos..
Jag sitter vid bordet och tar en kopp kaffe och hantverkaren pratar och frågar mig saker hela tiden medan mina ögon dras till
de två dagböckerna som ligger där i korgen på bordet.
 
Vad gör en hantverkare som är hemma i någons hem ensam en hel dag? Öppnar han lite skåp och luckor.
Kollar han runt lite?
Sitter han och äter lunch och söker med blicken efter något att läsa när han intar sin ensamma måltid?
Ser han lite skrivhäften i en korg? Slår han upp den och får läsa om mina fruktansvärt pinsamma hjärte och smärtekval från sommaren 2006.
Där jag skrivit ömsom totalt naket och ömsom påhitt samt ritat en serie som handlar om mig och en speciell person?
Eller där jag fjortisaktigt skrivit personens namn.
 
Är det därför hantverkaren dröjer sig kvar och pratar och ställer lite personliga frågor?
 
Jesus.
 
Mörker och ångest återvänder…Jag som trodde att jag var på väg mot ljusare tider…
 
Okey, det var 2 år sedan, det är över.
Men jag det är inte kul om det skulle vara som min nojiga sida tänker….
 
Hantverkaren låter mig veta att han bor på samma ställe där Mr pinsam-historia också bor. Slump?
 
Jag visslar och låtsas som om det skiner en sol i bröstet när det egentligen står en ångest demon och vill ut.
"Släpp det"
"Skit i det"
 
Okey, då.
I must drop it.
Immidiatly
 
Dagens skriv uppgift
 
Skriv en överdrivet romantisk och smörig Harlequinsåpa eller en hårdkokt historia i Ed McBAin stil.
Rubrikerna:
Mötet
Hemligheten eller
Vid mordplasten
 
JAg började omedelbums på en smörig harleqin story om en underbart vacker och ljuv mö som försov sig en morgon när en hantverkare skulle komma.
Hantverkaren var underbart storvuxen, med gröna ögon, intensiv blick och svart, vågigt hår
som fick den väna mön att rodna vid blotta åsynen av hans gudomlighet.
Den väna mön drog bara en borste genom sitt honungsblonda hår och satte på sig ett par tajta jeans och en tröja
totalt omedveten om sin skönhet.
Även hon hade ju fantastiska ögon. Inramade av täta, svarta fransar och välformade ögonbryn som bara var så av sig själva.
Två undersköna varelser.
En manlig man och en kvinnlig kvinna.
Åh, vad hon vill vara stark och oberoende.
Men försök inte!
Alla Harleqinlovers vet att en riktig kvinna drömmer om  en stark karl som tar hand om henne.
Hon försöker kämpa emot. Det går inte.
Hon slits sönder av åtrå och längtan.
Hur kan man stå emot sin medfödda önskan att tas om hand och ge kärlek och ömhet till en mer kylig man.
(vars hjärta klappar hårt under ytan – men det visar ju inte riktiga män)
 
Han föraktar henne i kapitel 10 när han tror att hon är en fallen kvinna som har ihop det med sin bäste vän
(men han är homosexuell och sambo med Jean, den franske frisören som grinar av glädje när han får kamma Den Väna möns honungshår)
 
Missförståndet reds ut mot slutet och de omfamnar varandra i solnedgången med varsitt glas champagne från hantverkarens egen vinodling. (Egentligen var han ju en miljonär och playboy som hjälpte sin barndomsvän för skojs skull. )
Den väna mön faller ner i sängen med sin negligé av siden och han åtrår och älskar henne.
Äntligen kan de få varandra.
 
The end

 
P.S de ska naturligtvis flyga i han jetplan till Bahamas och fortsätta leva ut all återhållen lusta och åtrå som ju egentligen också är sann kärlek!
Amen

 
 
Fick idén när min hantverkare med lite flint, 1.75 lång, lagom knubbig i sina bästa år stod och hängde mot diskbänken och pratade om banker och pensioner med mig.
Medan ångesten låg på lur: "Har han läst min dagbok?"
 
Då gör vi om den skräcken till en påhittad kärleks-såpe-novell och skrattar fasan och pinsamheten rätt i ansiktet!!
 
Imorgon står jag med rak rygg och har alla dagböcker inlåsta och gömda. Har han läst min dagbok..då..
borde han SKÄMMAS!!
Fy skäms.
Man går inte och snokar i människors innersta, som en dagbok kan vara.
 
ljus på er i mörkret

San har årstidsbetingat mörker

i sinnet…
 
Näe, jag går inte omkring å grinar, men det känns som om bromsen sitter i hela tiden.
Det mesta känns lite svårt och tungt.
Jag är ju van vid att "vara stämd i en lägre tonart", som Peter Birro uttrycker det i en bok jag ej minns titeln på.
 
När det blir så här så känns det som om alla är kritiska mot mig, hela jag är fel, gör fel och har fel.
Jag har inga vänner och jag drar mig undan.
Alla är jobbiga och jag orkar inte lyssna på allt snicksnack.
"En till ytlig kommentar om vädret eller vad någon annan gjort å jag får utbrott"
 
Jag trivs bäst hemma och ifred.
 
Men jag måste tvinga mig ut på byns gator och torg i dag, tror jag.
Det går ju bra att ta på sig "jag mår bra-masken" och se ut som om allt är bra.
 
Nu skulle några veckor i solen sitta fint.
 
Men det är fortfarande en jävla utop!
Utomlands?! Vi?!
Glöm det.
 
___________________________________________________________________________
 
Jobbet går bra.
Sitter fortfarande i Narnia och glor in i datorskärmen och ler i telefonen.
Gillar det.
Har inga ambitioner
Bara en
Skriva bok
Böcker
 
Men just nu känns det bara: "Vem fan vill läsa det jag skriver"
och
"Nån annan har redan skrivit det"
 
"Varför kan andra och inte jag?"
_________________________________________________________________________
 
 
Varför ska jag ha en bromskloss i hela kroppen och känna:
"Ingen idé"
Hopplöst
Försent
 
_________________________________________________________________
 
 
 
Måste fly in i en härlig uppdiktad värld skriven av mig själv
För när jag tänker på den är världens sjukdom och masshypnos
blir jag nedstämd
(minst sagt)