afton i hettan

Viola (förjävligt namn, egentligen) såg ut över vattnet som krusade sig när vindar blåste över vattenytan. Tankarna tycktes blåsa närmare när hon såg ut över vatten.
Vad är det för fel på mig , egentligen? Ingenting. Hon svarade på sin egen fråga.
Jag fastnar för personer som jag inte passar ihop med, helt enkelt. Jag kärar ner mig för svårt, hårt och allvarligt. Kärlek är längtan och smärta och att bli avvisad och ratad, sviken och bedragen.
Varför gör jag så? Varför kan jag inte vara mottaglig för något fint och ömsesidigt.
Varför drömmer jag om att få dela mitt liv med personer som inte vill ha mig?
 
Något avlägset minne av att bli lämnad slet i henne.
Hon var rädd för relationer det visste hon.
Vad var hon rädd för, egentligen?
Hon var rädd att när hon väl öppnade sig och gjorde sig sårbar så skulle personen hon kände för lämna henne.
Hon skulle stå med hjärtat helt oskyddat och blödande och gå sönder igen.
Det måste ha med svek och att ha blivit lämnad av de allra viktigaste människorna i hennes liv.
Hennes hemmagjorda psykologi gav henne förklaringen.
 
När hon väl öppnade sig för någon, på sitt bakvända vis, så blev hon mer och mer rädd för den förestående separationen (som hon visste måste komma förr eller senare).
Hon klarade inte av att vänta och se hur saker utvecklade sig så hon skapade konflikter för att lämna innan hon blev lämnad. Hon stötte bort om någon kom henne för nära. Hon blev rädd. Men hon ville samtidigt vara någon nära. 
Hon kunde också se till att involvera sig i relationer som verkade säkra och inte började med kärlek utan något annat. Men det växte alltid fram något ur sådana relationer också. Så vara det för henne i alla fall.
 
En annan strategi hon använde sig av var att helt enkelt isolera sig, vara tillbakadragen och undvika att släppa någon inpå livet. Hon hade en handfull vänner och sina böcker och sina tankar. Det räckte.
Eller gjorde det verkligen det?
Hon var ju innerst inne ett lika socialt djur som alla andra. Det var väl klart att hon ville känna tillhörighet och vara accepterad och omtyckt av andra. Men någonstans och någongång hade hon trott och intalat sig själv att hon inte var värd något och att ingen kunde älska henne.
Egentligen hade de viktiga personer hon växt upp med intalat henne det, genom deras ord och handlingar mot henne.
Hon hade sett sin mamma i djup skam och förnedring och den känslan av skam hade införlivats i henne.
Hon hade en strak persnlighet och självförtroende – men känslan av att vara värd något stod på 0,00000 på en skala 0-1000.
 
Hon trodde att andra skulle avsky henne förr eller senare. Det fanns absolut inget rim och reson i det resonemanget. Det vara bara något som låg och skvalpade i hennes
gömda och glömda skrymslen i psyket.
 
Stark och ansvarsfull redan tidigt, men känslomässigt underutvecklad.
Behovet av kärlek var enormt, men ingen människa kunde fylla det så länge hon bar på känslan av att ingen kunde älska henne…
Bottnade allting i modern som försvann och fadern som var känslomässigt frånvarande?
 
Hon kände sig mest bekväm med känslomässigt reserverade eller avstängda personer med problem. Hade de väldiga problem med olika sorters missbruk så var det som hand i handske för henne. Njae, riktigt så var det inte, men snudd på.
 
En tröst var att ju äldre hon blev desto mer lättade vissa av hennes låsningar, blockeringar och trauman.
Hon ville ha mer lättsamhet och glädje nu.
När det gällde kärlek så visste hon ABSOLUT ingenting. Hon visste bara att det var inte kärlek man upplevde när den ena personen i en duo inte fanns där – bara ibland när det föll sig in.
 
Hon ville ha någon som ville vara hennes bästa vän. Någon som ville komma henne nära och inte stötte bort hennes närmanden eller gullegull. Någon som öppnade sin famn och sa att "här kan du alltid vila". Men hon ville känna sig så trygg och säker att hon inte längre kände behov av att stöta bort det hon behövde mest, eller bli fäst vid personer som inte ville finnas i hennes liv och vara med henne. Hon hade en svag misstanke att hon förstört många relationer på grund av rädslan inom henne.
 
 
 
Vinden svalkade hon hon fick en känsla av evighet i kroppen.
 
Hon hade nästan blivit tokig av att försöka tvinga ointresserade och kyliga personer att älska henne och vilja vara med henne – det var "the story of her life" försöka få personer som inte uppskattade henne, förstod eller ens var intresserade av henne att BLI det.
 
Bläe, tänkte Viola och bytte namn till det mer mjukt klingande Amanda och genast öppnade sig nya dörrar där gamla stängdes. När hon bröt med det som var illa för henne och bytte namn så fick hon både pengar, kärlek och inspiration att skriva en massa skit bara för nöjes skull.
 
När Amanda förälskade sig och det växte till något mer – nästa gång – då skulle frågan; "Är du kär i mig" aldrig behöva ställas och tvivel och misstankar att den hon tyckte om började intressera sig för någon på jobbet inte spöka i hennes sinne. Hon skulle inte klamra sig fast vid personer som sårade och skadade hennes känslor mer.
 
Fuck you very much!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
"Du och jag , Viola/Amanda", skulle någon säga och så skulle de le och bestämma sig för att resa bort tillsammans och rå om varandra.
 
 

middagstid mitt i sommaren

Hettan låg tryckande över allas huvuden och stormarknadens alla fläktar var slutsålda. Alla rullgardiner och persienner var också slut. Allt som höll solen borta och fläktade när luften stod still var slut.
Det var svårt att äta och det var svårt att sova. För vissa var det till och med för varmt för att grubbla eller ens tänka klart.
 
Viola hade återigen låtit tankarna skena iväg och accelerera till ett enormt hysteriskt utbrott som förvånade både henne och personen det drabbade.
"Jag mår inte bra. " och så hade det ena ordet lett till det andra och så var hon och Håkan inte vänner mer. Hon gissade att han var riktigt trött på henne.
Men det var inget emot hur trött HON var på HONOM. Nu skulle hon inte lura sig själv en gång till. De två kunde inte vara vänner. HON kunde inte vara vän med honom. Jo, om de bara slutade vara med varandra och om hon slutade vara så kär och inbilla sig att han skulle vara hennes MAN som älskade henne.
Håkan var inte det. Men så fort hon såg honom var hon fast. Varför undrade folk, kanske?
Jo, han var precis lika avståndstagande som alla andra hon mött och det förknippade Viola med kärlek. Lite lagom avståndstagande och kylig. Reserverad.

för varmt för att sova

man berättar något i förtroende och man inser att man inte blivit lyssnad på
 
man går ständigt emot sina egna känslor och lurar sig själv med frenesi och övertygelse att man är nöjd med något som skadar en och gör ont
 
man grubblar på nätterna och inser att man vill ur en situation/relation som gör en person fullkomligt nöjd medan man själv blir mer och mer tom och innehållslös
 
man vill vara speciell för någon som med ögonen riktade mot tv:n säger "men du är speciell" (tonfall; inte nu igen..)
 
 
man tycker verkligen, verkligen om personen, men det finns lättsammare relationer som inte är fulla av känslor man inte vill ta emot eller ha
 
man förstår inte detta ältande och ältande
 
personen som grubblar på nätterna när luften är kvav och huvudet är tungt men ingen sömn vill komma tänker på att relationer har handlat om att ständigt fastna för personer som inte vill ha en
 
det som är en lycklig vänskap och ett trevligt tidsfördriv i väntan på något bättre för den ena
är en hopplös längtan efter närhet och kärlek hos den andra
 
man är trött på att man vill vara mer än vän med någon
på att sitta fast
vara låst
 
för man längtar efter någon som ska älska en speciellt mycket – precis som man är.
någon som förstår att det är fullt naturligt att vara olycklig när man förlorat hopp och
förlorat kärleken och glädjen
 
men kärleken var inte kärlek
bara en sjukdom som blev ett beroende som övergick till ett missbruk
som aldrig blev friskt och sund igen
 
kärleken var en illusion och en lögn
för man vill vara nära den man älskar
och man är två då
inte en
som försöker klamra sig fast
hålla sig kvar
när man märker att den andre är på väg bort
och har varit det såååå länge
 
"kom tillbaka och bli den jag drömde att du var förut!"
"kom tillbaka och vill vara hos mig"
 
men innerst inne skriker en mycket mer klar röst:
"det har varit besvikelse efter besvikelse och sorg och ledsamheter hela tiden. inget var sådär vackert och fult blev det för länge sedan."
"glädjen är borta, det finns inget mer att hämta. det gör ont.
 
"jag vill vara själv just nu – men inte hela livet"
men man INTE säger:
 "och då när jag inte vill vara själv mer då är det DIG jag vill vara hos"
 
"jag ville inte såra dig" säger personen som sårat mest av alla.
 
"ta fram skalpellen och skär ett snitt. Svoish! Torka av blodet och går vidare.
Såga för fan inte med en slö morakniv från förförra seklet genom lager efter lager i slowmotion och tro att det är snällt"
 
Man kan inte bli vän, vara vän förrän man gjort slut en gång för alla och det gått….månader eller år. Det är inte ens säkert det blir någon vänskap då,  om man inte har något att ge varandra – vill göra något tillsammans.
 
För det mesta kanske man är "vän" i bemärkelsen "inte ovän", men man har inget med varandra att göra.
 
Man kanske – om man bryter när man ska bryta – vill vara vänner en dag om man VERKLIGEN lyckas FÖRLÅTA och GLÖMMA
 
 
Glömma och förlåta
inte bara stänga av och låtsas att det inte gjorde så ont så att
man nästan gick sönder
erkänna:
Jag klarade inte av den sorgen och smärtan
Det blev för mycket för mig
 
Jag försökte…
Men det låg där och brände
i det undermedvetna
i drömmarna
 
 
..och valen jag gjorde berodde på
tidigare sorger
nuvarande
och framtida..
 
 
 
 

Tennis

Min gosse tyckte tennis var KUL
och han hade lätt för forward och backhand på en gång..
 
Jag log stort för att jag såg att han tyckte det var kul och över att han blev så glad över tränarens uppmuntran och beröm.
 
Jag började genast dagdrömma om hur gossen blev firad och stor stjärna och hur jag satt på Davis Cup och log stort när min lille gosse blivit en stor tennisspelare som bara slog forwards och backhands så motståndarna bara flög åt alla håll och föll ihop av ren utmattning över att jaga gossens tennisbollar.
 
 
JAg tror jag har skrivit tidigare någon gång att "nu har vi äntligen hittat idrotten/hobbyn som sonen gillar", men nu HAR VI DET!
 
Tennis är grejen för gossen. Jättevänlig och uppmuntrande tränare med stort lugn och tålamod. Gossen tycker det är KUL!!!!
Det är nära till tennishall och tennisbanor..
NAckdelen är att det är dyrt, men eftersom jag håller på med "projekt nikotinfri-zon" så ska jag väl kunna lägga många tusenlappar på den första idrotten som sonen pratat om att han vill prova sedan några år tillbaka – och nu tycker om att syssla med.
 
jippi