Känner mig lite rädd

över att jag mår så dåligt och över att vara sjukskriven flera veckor…
Jag hoppas, hoppas, hoppas på medicinen.
 
Det som gäller för mig nu är att ta det mycket lugnt och inte oroa mig för nånting!
Inte ekonomin, jobbet, min son eller framtiden – eller något alls.
 
Jag kan förstå att jag helt enkelt haft för mycket påfrestningar och nästan aldrig återhämtat mig mellan varven.
Har ändå alltid lyckats kravla mig igen och igen, men för varje gång har det blivit svårare och svårare och nu fick jag lov att ta till medicin.
Jag måste lita på att detta är rätt och att detta kommer att fungera på mig.
 
Känner mig paralyserad och handlingsförlamad. Bedövad och avskärmad.
 
Jag kan prata och skratta med folk, men inuti är jag alldeles tom.
 
Jag vill inte dö. Jag vill leva och vara lycklig, men det har bara känts så tungt så jag har undrat om jag kanske ska strunta i allt, om min son kanske får det bättre utan mig.
Hemska tankar, jag vet.
 
Nu ska det vända. Nu har jag bett om hjälp och äntligen fått rätt hjälp, vid rätt tidpunkt och kontakt med en bra läkare.. (hoppas det inte är en stafettläkare som bara är här tillfälligt)
 
 
 
 

Nu har jag fått bekräftat det jag känt och trott länge

Jag har en svår depression.
I vanliga fall är jag mer eller mindre nedstämd och deprimerad, men på sistone har det varit värre.
"Undrar om jag inte borde äta nån antdepressiv medicin" har jag tänkt för mig själv med jämna mellanrum.
Denna vecka ringde jag och sa att jag trodde jag var deprimerad och fick tid hos en sjuksköterska som var samtalsterapeut. Jag sa att jag varit mer eller mindre nedstämd i hela mitt liv och att jag var mer nere än vanligt och ville prova någon antidepressiv medicin.
 
Fick tid hos doktor igår (fredag) och hade förberett mig och bestämt att den medicin jag skulle ha borde vara en medicin som påverkade både serotoninet och noradrenalinet, efter som jag både är nedstämd och fullkomligt energilös. Jag litar på min instinkt och det kändes som om det var viktigt att ha den sortens medicin.
 
Det har varit för mycket påfrestningar och svårigheter och jag tror kemin i min hjärna (och kropp) är helt ur balans, uttömd på något vis.
 
Läkaren hade läst på ordentligt i min sjukjournal sedan 90-talet och läst det samtalsterapeuten skrev igår och var mycket sympatisk.
Han frågade lite frågor och pratade och när jag sa att det kändes som att jag ville ha en medicin som påverkade både serotonin och noradrenalin svarade han:
"Då är vi helt överens"
 
Utifrån det jag berättade och hur jag kände mig så ansåg han att det var precis vad jag borde prova.
 
Har känt under denna vecka att jag MÅSTE/SKA ha medicin för jag var på väg ner i ett jävla mörker.
 
Min kognitiva förmåga har lagt av mer och mer och jag har verkligen känt mig SEG. Tankarna har gått i slowmotion och jag har inte kunnat ta in information eller koncentrera mig och det har pågått under en lång, lång tid.
Nu på slutet var jag så avskärmad att jag inte kunde klara vanliga vardagssysslor. Jag ville ligga i sängen eller soffan och vara ifred.
 
Jag kände hopp, stort hopp när doktorn skrev ut receptet på medicinen, "nu blir det bra. Nu blir jag frisk."
 
 

Skriver lite mer då

 
Det är varken svart eller avgrundsdjupt
Bara helt tomt och likgiltigt.
En känsla av att inte bry sig
Att inte kunna känna glädje
Avstängt
 
Hej, det är stängt här
Men du har äntligen vunnit 1 miljon
och?
Någon älskar dig väldigt mycket
jaha
Du har ju ett arbete och styr din egen tid
?
Du tränade igår
Jag vet
Du ska gå till optikern idag
Jag ska det, ja..
Tänk vad stark du är
tack
Dina drömmar slår in
har inga längre
Vilken duktig mamma du är
nej
Jo
Tänk på något som gör dig riktigt lycklig
finns inget
tänk på nåt som gör dig glad
kan inte komma på nåt
det går över-allting går över
ja, jag brukar säga det till andra
du behövs – du är viktig
ja, det med (brukar jag säga uppmuntrande till andra)
det finns många som är så glada över att du finns
kanske det
du har tagit dig igenom så mycket
ja, men nu orkar jag inte med att ta mig igenom mer
du klarar det här
jag skulle vilja ligga i en säng och vara ifred några månader
doktorn imorgon, tänk på det
ja

Vardagsgrejer

I morse när jag inte orkade/ville gå upp sa min son att han inte hade några byxor rena.
Återigen har han vuxit ur allt och jag glömde att han har egen tvättkorg i sitt rum sist jag hade tvättstuga.
 
Jag låg i mitt morgontöcken och blev helt tyst för jag visste bara inte vad jag skulle göra åt det.
Min fine grabb kom på råd själv "Jag tar de här idag med då"
 
Han gjorde eget fika och jag gick motvilligt upp och kollade att gympakläder, gitarr och mattebok var med till skolan.
(motvilligt; ingen energi, ork, lust och det är ångestframkallande att inse hur länge jag inte kunnat kliva upp på morgnarna som en normal mor och fixa frukost åt OSS)
 
Jag gjorde kaffe efter att ha kramat gossen hejdå. Gick till kontoret och ringde min bäste vän.
(Jag är så glad att jag kan ringa och prata med honom och han säger att jag inte stör fastän jag ringer jobbet.)
"Jag tror jag är deprimerad" och det trodde han också att jag var.
 
Ringde en jobbarkompis och när hon undrade om jag inte skulle beställa tid hos läkare så lyssnade jag, för en gångs skull, men det var enbart för att jag just funderat på om inte "lyckopiller" skulle vara "rätt medicin" för mig några minuter tidigare.
 
Framåt mitt på  dagen gick jag ut för att kolla efter byxor åt sonen- Det var halva priset på halva priset så jag fick 2 par för 170 kr!!(yes!)
 
Skolsköterskan ringde och talade om att sonen verkligen hade dålig syn och att jag måste beställa tid hos optiker.
Jag frågade om det var som när jag var liten att man fick glasögonen betalade eller kraftig rabatterade till skolbarn, men nej!
Herregud! Han ser dåligt och det har han klagat på länge, men jag har gått och väntat på att det ska bli hälsokoll i skolan (vilket man inte alls har nu för tiden) och att någon Då ska tala om för mig vad jag ska göra.
Jag oroade mig över den kostnaden och den vänliga skolsystern sa att det fanns pengar inom elevhälsovården och jag kunde höra av mig om jag behövde hjälp med kostnaden för glasögon.
 
Efter det kom jag på att jag kanske borde maila cheferna och tala om att jag inte mår så där jättebra och jobbar lite på halvfart. Ena bossen mailade svar och den andra ringde. Mycket vänliga och förstående. Helst hon som ringde.
 
Jag gjorde torsk med äggsås och sonen åt utan gnäll när han kom hem från tennisen.
 
Det var en del av min tisdag.
Jag skriver lite igen
Det var inte illa
 

nu har jag bokat tid hos doktorn

och ska tag i deppigheten (å det är ju sannerligen på tiden)
Har även bestämt mig för att ta upp alla ärftliga/dålig livsstilssjukdomar som finns; hjärta/kärl/diabetes/alzheimers/cancer.
 
Nu känner jag att jag SKA ha en läkarkoll. Jag SKA kolla hjärtat och blodsocker och ha en ordentlig genomgång, damn it.
 
Jag får serotoninhöjare och bromsklossen försvinner och jag kommer upp i normalläge för första gången i hela mitt liv och tänker; "är det så här man ska må?! Varje dag? Inte bara när man är salongsberusad och på bra humör (pga alkohol??!!" Jag kanske kommer tänka; "Varför bad jag inte att få såna här piller för 10 år sedan?"
Jag har alltid varit sååå anti piller. Jag tog knappt huvudvärkstabletter förr. Tyckte att min kropp skulle hålla sig ifrån alla kemikalier och giftigheter (utom universalgiftet cigaretter)
Nu tänker jag att lyckopiller är den felande länken. Den lilla biten som fattas i min hjärna och som kommer att balansera till signalsubstanserna och få mig att må "normalt". Jag ska inte gå med en kronisk nedstämdhet som blir djupare vid kriser eller mörka årstider.
Jag hoppas att det ska vara så det blir.
 
 
Tänk att få må bra varje dag. Ingen bromskloss. Apati. Viljelöshet.
Vakna och kliva upp varje dag. Känna sig levande och full av energi. Företagsam.
Jag är beredd att testa.
 
Jag märker att sedan jag beställde tid i förmiddags och pratade med min chef så mår jag mycket bättre.
 

Jaha…tisdag igen

samma gamla "vill inte vakna, vill inte gå upp"
nu har jag beställt tid hos doktorn och ska kolla om serotoninhöjare är nåt för mig
kanske den kroniska bromsklossen och oförmågan att leva försvinner om jag petar i mig ett piller om dagen

Allting som har med Will Ferell att göra är bra

Min nya idol och hjälte.
Såg "Bewitched" igår och jag skrattar högt åt hans skådespeleri.
Så kul. Löjligt kul och Barnsligt kul
 
Humor är underskattat – speciellt barnslig, löjlig under bältet- humor.
 
Jag gillar honom särskilt mycket för att han är född exakt samma dag och år som mig 🙂
 
I love Will Ferells filmer och humor
 
Har suttit och skrattat på youtube och kollat hans parodier av George Bush
 
Nu ska Ferell vara min "guru" – humorguru
 
Har fått tag på Douglas Kennedys senaste….
DAMN!! Vad bra karln skriver. Underbart!
 
Douglas Kennedy och Will Ferell