Det var som att komma hem till friden

Det fanns inget gräs att röja för grannens hästar har gått på bete och ätit allt på vägen upp till huset och på ängarna runt omkring.
På "bron" låg ved staplad.
 
Grannfamiljens sätt att hälsa oss välkomna till byn fick mig att känna stor tacksamhet.
Det första vi gjorde var att elda i vedspisen och ta ner rullgardinerna i fönstren.
Syrran och jag gjorde allt som på räls. I år var det vi som sa till våra barn att det var väldigt viktigt att lägga tillbaka varje sak där man tagit den. Vi gick ner till sjön och plaskade fötterna. Min son badade och lille kusinen på 2½ ville också men han fick nöja sig med att bada fötterna.
 
På midsommaraftonen tog jag fram urnan av papp och öppnade för att kolla hur pappas kvarlevor såg ut.
Som kattsand ungefär. Det var inte sån där finmald aska som jag hade trott.
 
Askan låg i en soppåse som man kan köpa på rulle. Såna där som går sönde hur lätt som helst.
 
Jag lyfte på påsen.
 
-Undrar hur mycket pappas kvarlevor väger? 2 kilo?
– Få känna, sa syrrans kompis som vi växte upp med. Nej, 4-5 kilo. Som två mjölpåsar ungefär.
 
JAg funderade om jag skulle spara några korn av pappas kropp samtidigt som jag lyfte påsen för att lägga den i urnan av papp. Jag hade öppnat allt på sängen i köket där pappa alltid brukade sova. Plötsligt såg vi att sanden rann ur påsen. Det hade gått hål.
Syrran blev arg och jag sa:
"Jaja pappa skulle sagt att det var väl typiskt Susanne, och så skulle han blivit arg en stund"
Jag tror inte han tog det så hårt där han är nu.
 
Vi hittade en perfekt liten lund vid ängen där strödde vi ut allt. Det kändes bra och helt naturligt.
 
Sängen i köket var farmors plats när hon levde och vi var där på somrarna. Därefter var det pappas plats och nu är det min plats. De andra sover i rummet innanför köket.
Den äldsta Halén sover i köket. punkt å slut.
 
Första morgonen vaknade jag först och tände i spisen och kokade kaffe. Lillkusinen vaknade och låg och pratade och berättade för syrran om allt och inget, medan hon för en gångs skull, SOV!
Jag tog min lille systerson och gav honom lite att äta och så gick vi ut och kände hur härligt det var i fridens rike.
Tänkte att syrran skulle få en kopp kaffe på sängen för en gångs skull. Gick in och såg hur gott hon sov, men kunde inte låta bli att fråga om hon ville ha lite kaffe ändå. Hon tog emot den.
JAg var glad att hon tagit lite sovmorgon för en gångs skull.
 
Helgen gick för fort och de båda resdagarna var det kokhett och strålande sol.
För första gången i mitt liv var jag på väg att tappa kontrollen över bilen och for ut över mitten av landsvägen när jag försökte peta på några knappar till fläkten i bilen. Blev livrädd.
 
När vi svängde av mot långtbortom-vägen undrade vi vilket djur som skulle välkomna oss. Strax före ett backkrön sa min gosse; Jag tror det blir en räv" och efter backkrönet stod där en räv nere i backen.
På väg från byn sa jag att ibland kunde stora fåglar som Hägrar, visa sig, när vi undrade vilket djur som skulle säga hejdå till oss.
 
En örn svepte först åt vänster och försvann och kom sedan tillbaka och flög över oss en gång till.
 
Jag blev förtjust.
 
Och så sprang mina småfavoriter över vägen två gånger; ekorrarna.

Stanna upp och leka med valpen

är det bästa som finns.
Den mjuka pälsen, de vassa valptänderna och busigheten.
 
"Lek med mig" säger valpen på sitt sätt och lägger sig på rygg och vill bli klappad.
 
Så skulle man göra själv också: "Klappa mig, ge mig en kram, mysstund!"
 
 
***************
Knäppa kuratorn stör min sinnesro någon minut ibland.
 
"förbannade kärring, är du helt bäng i kolan (som barnets far brukade uttrycka sig) fattar du att jag försökt få min sons far att engagera sig och intressera sig för vår gosse i 10 år!!
MEn när fadern super och inte går på möten eller gör någon behandling – då ska vår son inte träffa fadern.
Det tror jag till och med jag och fadern är överens om.
Dumma ignoranta tant. Du lyssnade inte på mig.
Redan när jag satte mig på ditt rum hade du bestämt dig för att jag var en dålig mor som inte lät far och son träffas. Din bild var klar och min son var det synd om.
Du hade redan bestämt dig för att en utredning inte skulle göras gällande sonens svårigheter att koncentrera sig, klara av att hålla reda på skolpapper, läxor och uppgifter, brist på vänner och djupa funderingar om livet.
 
Allt berodde på att han hade det så FRUKTANSVÄRT svårt och på mig!
 
Du blev förvånad att sonen tillät dig att ringa mig och att jag och min son pratade med varandra, att han hade tillit till mig och berättade saker för mig.
 
Såna som du borde sitta och vända papper och inte ha med folk att göra. En sådan brist på förståelse, en sådan oförmåga att SE, LYSSNA och ta reda på hur det faktiskt är.
Stereotypkärring!!!
 
Igår ringde du och ville prata med min son. Du ville inte lyssna på mig – du skulle bestämma med honom utan att rådfråga mig först.
Jag är glad att min son är öppen och frisspråkig och att han vill prata med någon utomstående – trots att det är DU!
Men du ska ge fan i att glömma bort att jag är hans mor sedan 11½ år och jag känner mitt barn och hans far. Det gör inte du!
Byt jobb!