mer

Jo, jag vet vad felet med mig är. Jag anstränger mig inte för 5 öre. Så här borde jag göra varje dag:
Gå upp och äta frukost’
Duscha och snygga till mig
le åt min spegelbild
Köra några solhälsningar för att veva igång kroppen.
Skriva lite
Rita lite
Jobba lite
Hålla ordning hemma
Vara disciplinerad
Ha fasta rutiner

Rutin – Disciplin

Felet med mig är slö, likgiltig och apatisk.

Tänk att det är så svårt att vilja något
att ha uthållighet
att påbörja och slutföra
att vara produktiv och aktiv ( en hel dag)

Tänk att det är så skönt att sova
lata sig
vila lite
läsa lite
gå en promenad
dricka kaffe
röka
lata sig
se minuter och dagar passera utan att jag kommer mig för något.

Suck!
Posten kommer
tänk om årets julklapp från jobbet kommit!
Då är jag glad i en halvtimme 🙂

Måndag 17 dec

Det är stopp i mig. Trots att det är vintervitt ute.. Jag lever inte mitt liv. Jag bara existerar. Inte trött eller sömnig, Bara apatisk.

Det finns så mycket en människa som jag skulle kunna göra,

Jag och en väninna drack glögg i fredags och jag beskrev hu jag kände mig och frågade:

Vad tycker du jag ska göra?

Bara skriv, gör det bara!

Bra råd, men det går inte.

Jo, jag skriver här, just nu, men det är inte den sortens skrivande. Jag skulle skriva vareviga dag på papper med en penna. (och jag har massor av block och pennor)

Skriva för att komma i kontakt med mig själv. Möta mig själv. Istället undviker jag mig själv och isolerar mig.

 

Nu sitter Pella, nymfparakit på mitt huvud och Lando, labrador ligger bredvid oss i soffan.  Mina djur och jag. min karl jobbar och min son är i skolan. Jag vill ingenting.

Kriserna jag hade förr tvingade mig att reagera och agera och höll min energi på topp. Har jag inget att kämpa för – kriser, så förmår jag inget. Jag kan inte leva. Vet inte hur man gör. Jag är liknöjd.

Nu är det i och för sig en ny flytt på G. Vi flyttar till lägenheten mittemot och behöver bara gå två meter så är vi inne i den nya (fräscha, stora) lägenheten. Jag har redan börjat bära över saker. Förhoppningen är att det INTE ska vara överbelamrat med prylar överallt som nu. Dt är ju ett projekt som passar mig. Göra iordning ett trivsamt hem. Men det är måndag och jag känner mig meningslös och tung till sinnes.

Grannen ovanför, en ensam ungkarl på minst 65 år har tv:n på jättehögt så jag undrar om det hänt något med honom, eller om han motar bort ensamheten med tv-volymen på högsta. Stackars ensamma.

Mitt favoritväder…

är här. Det snöar. Det är vitt, vitt, vitt. Nu är jag och allting inbäddat i bomullsvadd av snö.
Jag är glad.
Har tittat på ny lägenhet dörr i dörr med min nuvarande och den är hääärlig. Fräsch, välplanerad och bättrerenoverad än min nuvarande.
Grabb och karl ska titta ikväll. Jag och vovve har varit in och tittat idag. Men det är redan klart. Jag flyttar. VI flyttar.

Sonen är i värsta tonåren och gör massor av dumheter, men tycker inte att jag ska bry mig eller lägga mig i. FRAMFÖR ALLT ska jag inte ge honom utegångsförbud som jag gjorde nyss.
Suck. Inte lätt när det är svårt…

Tillbaka?

När jag började skriva blogg 2005 hade upplevde jag ren och skär glädje.

Jag hade som vana att skriva varje dag om mig, mitt liv och lite av varje. Jag levde under stress och press av alla de slag, men jag skrev och förvandlade skiten till humor. Jag skrev av mig. Jag mådde bra och kände mig ändå levande. Nu när jag har min efterlängtade trygghet och lugna tillvaro med sambo, son och vovve har jag knappt skrivit alls och jag känner mig död inuti. Jag ger inte uttryck för mig själv på något vis alls längre.

 

Jo, genom att dammsuga, tvätta, laga mat, sköta hushållet och gå hundpromenader 😦

Det enda som kan göra mig glad är att skriva, men när jag inte är uppstressad och överhopad av bekymmer och elände så har jag inget att skriva om känns det…Skit samma. Jag får skriva om mitt L-U-G-N-A och trygga liv.