Januari 2018 ”känna mig FRI och vara ifred”

Jaa, hur skriver man, nu igen? Det är obegripligt att jag slutade skriva när det gav så mycket glädje under 2005-2011 (ca) Jag hade det ju extremt tufft under de åren och kanske kan jag bara skriva när jag och mitt liv är fördjävligt.

Efter 2011 hade jag det relativt lugnt. Lugn och ro och var sambo. Livet var tryggt och förutsägbart. Jobbet jag hade var URTRIST och det blev värre och värre för varje dag. Sju veckors semester, 2000 kr i friskvård och jobba hemifrån med själsdödande uppgifter. Ensamt och meningslöst. Jag bara sjönk ner i apati och liknöjdhet. Jag tänkte att livet skulle vara så – om man var ”normal”. Jag jobbade extra under min semester sommaren 2011 och var så lycklig när jag cyklade iväg till det arbetet under en månad. Sedan blev det inget mer.

I oktober 2016 sa jag upp mig efter 10 år på statlig myndighet. En helt osäker framtid låg framför mig. Jag fick en studie-och yrkesvägledare tjänst på 40% och jobbade extra på LSS-boenden. Jag bara kastade mig ut i det okända och visste inte om jag skulle klara mina räkningar varje månad. Mitt humör och min livsglädje vaknade. Jag började känna mig som mig själv igen. Glad, positiv och levande. Det var härligt att leva.

Det slet att pussla ihop två jobb så jag sökte en tjänst på privatskola i Falun. Fick tjänsten. Jättebra lön. Pendlade 20 mil och var hemifrån 12 timmar om dagen. Körde på i en månad – men jag klarade inte av sömnbrist och långa dagar borta. Sa upp mig.

Nu är jag timmis på Lss-boenden och ett behandlingshem för unga tjejer. Jättebra. Olika arbeten, miljöer och människor

Den starkaste känslan (eller driften) som drev mig var att jag ville vara fri. Jag ville inte vara uppbunden av något. FRIHET! Jag slet mig fri från allt. Jag ville känna mig FRI och vara IFRED. Jag stördes plötsligt av att känna mig bunden av mitt ex (och vän). Jag ville klippa och backa undan från honom också. När jag talade om hur jag kände blev det KRIS. (för honom)

Jag blir irriterad om någon gör anspråk på mig eller vill ha in mig i någon fålla. Tål inte invanda och trygga rutiner för tillfället, och blir störd av att veta att mitt ex vill ha tillbaka mig. Känner enbart vänskap för honom och kan inte tänka mig något värre än att vi skulle börja om.

Jag vill att han ska bryta sig fri och leva sitt liv på ett sätt som passar honom. Utvecklas och glädjas och LEVA själv. Skaffa nya vänner och ta reda på vad  och hur han ska leva för att må bra.

Jag vill möta nya miljöer och människor och ta reda på hur jag vill leva för att må bra. Framförallt vill jag möta mig själv.

Min som har träffat en äldre tjej, hoppat av gymnasiet och flyttat till henne. Helt plötsligt står jag i samma läge som jag befann mig i innan jag blev mamma till en underbar gosse. Jag är äldre, kan göra vad jag vill, behöver bara tänka på mig själv igen (nästan)