Vem är jag

Efter 1 1/2 år med massor av olika jobb och många människor och miljöer inser jag motvilligt att jag nog vill och bör försöka kontakta psyk och fortsätta den adhd-utredning som påbörjades för några år sedan (och avbröts av mig….impulsivt) På flera av de jobb jag haft har jag märkt av hur jag går ”all in” lite för mycket…stressar upp mig, har svårt att inte vara tyst och säga vad jag tycker och är lite väl impulsiv…

Jag kan inte fokusera eller koncentrera mig så bra. Har gjort slarviga och impulsiva tidrapporteringar till a-kassan (och varit säker på att jag rapporterat timmar korrekt – men NEJ!) återbetalningsskyldig!

När jag inte har min lugna trygga hemmamiljö så kommer mycket fram som varit hanterbart tidigare – men inte längre.

Under den påbörjade utredningen frågade jag den kvinnliga psykdoktorn om mina ”problem och svårigheter” berodde på adhd/neurologi eller min uppväxt…Det kunde hon inte svara på förrän utredningen var klar. Men när hon började prata om att jag skulle få ”en egen kontaktperson” och behandlade mig som mindre vetande blev jag så jäääävla förolämpad. Jag har klarat mig själv- Jämt! Vad menar människan med att prata till mig som om jag vore utvecklingsstörd och lågbegåvad.

pang! Det var det det. Tack och hej!

Det blir både bättre och sämre med åren dessa svårigheter.

Jag kan acceptera att jag är som jag är men att jag snurrar till det med papper och pengar…

och inte kan förstå varför man (jag) inte kan få improvisera och ta det lite på en höft – som jag känner för??  Problematiskt.